Svenska  |  English

• Biografi
• Video & ljud
• Bilder
• Citat
• Litteratur
• Länkar

Dag Hammarskjöld – biografi

Dag Hammarskjöld (1905–1961) var FN:s generalsekreterare 1953–1961.

Efter att ha blivit doktor i nationalekonomi gjorde Hammarskjöld en framgångsrik karriär i Sverige, bland annat som riksbanksfullmäktiges ordförande, kabinettssekreterare i utrikesdepartementet, konsultativt statsråd och medlem av Svenska Akademien.

Som generalsekreterare i FN spelade Hammarskjöld en mycket aktiv roll i konflikterna som pågick. Hans tysta diplomati visade sig vara mycket effektiv och vann stor respekt.

Dag Hammarskjöld omkom under oklara omständigheter i en flygplanskrasch 1961; samma år tilldelades han Nobels fredspris.

Innehållsförteckning

Dag Hammarskjölds familj och släkt

Hammarskjöld, även Hammarskiöld, Hammarsköld och Hammarskjold (den senare på grund av engelskans avsaknad av bokstaven ö) är en adlig ätt med ursprung i södra Sverige. Den äldste stamfadern är ryttmästaren, översten och ståthållaren Peder (Per) Mikaelsson, som adlades år 1610.

Dags far Hjalmar Hammarskjöld (1862–1953) föddes i Tuna socken i Småland. Hjalmar tog studenten med lysande betyg och började studera vid Uppsala universitet, där han blev filosofie kandidat och sedan juridikprofessor. Hjalmar gjorde karriär som ämbetsman och var Sveriges statsminister 1914–1917. Många har beskrivit Hjalmar som en enstöring och när han var landshövding i Uppsala kallades han ofta för ”enslingen på slottet” (Fredens pris 2005).

Dags mor Agnes Hammarskjöld, född Almqvist, (1866–1940) växte upp i Stockholm. Hennes far Fridolf Almqvist var halvbror till författaren Carl Jonas Love Almqvist. Eftersom Hjalmar arbetade mycket var det Agnes som dominerade i hemmet. Hon var en flitig brevskrivare och djupt troende.

Agnes och Hjalmar träffades 1884 och gifte sig 1890. De bosatte sig i Uppsala, där Hjalmar hade en tjänst vid universitets juridiska fakultet. Några år senare blev Hjalmar byråchef för lagärenden i justitiedepartementet vilket gjorde att familjen, som bestod av Hjalmar, Agnes samt barnen Bo (1891–1974) och Åke (1893–1937), flyttade till Stockholm. 1900 föds sonen Sten. Hjalmar fortsatte att göra karriär och blev justitieminister 1901. 1902 fick dock regeringen avgå efter hård kritik, men det dröjde inte länge innan han blev utnämnd till president i Göta hovrätt i Jönköping.

Uppväxt

Tidiga åren

Dag Hammarskjöld föddes den 29 juli 1905 i Jönköping. Fadern Hjalmar hade nyligen blivit utnämnd till ecklesiastikminister (chef för utbildningsdepartementet) och var i Stockholm när Dag föddes. Dopet blev uppskjutet på grund av att Hjalmar var delegat i förhandlingarna om den svensk-norska unionens framtid. Först två månader senare döptes sonen till Dag Hjalmar Agne Carl Hammarskjöld.

1906 flyttade familjen till Köpenhamn, där Hjalmar utnämnts till envoyé vid den svenska ambassaden. Vistelsen i Danmark blev dock inte långvarig. 1907 blev Hjalmar landshövding i Uppsala; ett uppdrag som han värderade högt. Det gjorde att familjen flyttade till Uppsala och närmare bestämt slottet – som Dag själv betraktade som sitt barndomshem.

Enligt brev av familjemedlemmar var Dag snäll och beskedlig som barn. Han utvecklade tidigt ett intresse för naturen och i synnerhet för växter, som han samlade och pressade.

Skolgång

Vid sex års ålder började Dag skolan hos en självutbildad privatlärarinna. Hon sade senare att han hade ”sällsynt lätt för att lära” (Thelin 2001, s. 52).

1916 började Dag på Uppsala Högre Allmänna Läroverk. Han var en mycket flitig och begåvad elev med ett särskilt intresse för historia, litteratur och samhällsfrågor. Han tog studenten 1923 med tolv A, fem a samt ett B i idrott. En skolkamrat sade senare att Dag Hammarskjöld ”var en väldigt trevlig kamrat, men han var reserverad. Vi hyste respekt för honom, som man alltid gör för den som är duktig. Han var inte alls plugghäst men oerhört intresserad av saker och ting. Han var hjälpsam och lojal – med samma innebörd som vuxna människor lägger in i ordet kollegial.” (Thelin 2001, s. 90).

Efter konfirmationen och en studieresa till Cambridge i England började han studera vid Uppsala universitet. Han läste romanska språk (franska), praktiskt filosofi och nationalekonomi. Efter endast två och ett halvt års studier erhöll han en filosofie kandidatexamen – dubbelt så snabbt som brodern Sten.

Med Hjalmar som far hade Dag också privilegiet att träffa den tidens intellektuella elit, vilket säkerligen fungerade som en viktig informell utbildning för honom.

Dag bestämde sig för att fortsätta studera nationalekonomi. 1930 hade han hunnit bli filosofie licentiat och juris kandidat. Redan innan han blev klar med juridikexamen fick han jobb som biträdande sekreterare i arbetslöshetskommittén. Dag Hammarskjöld fick därmed omsätta sina kunskaper i praktiken.

Efter att ha blivit befordrad till förste sekreterare i arbetslöshetskommittén ville han fullborda sin akademiska karriär med doktorsgraden. 1933 blev doktorsavhandlingen Konjunkturspridningen klar och Dag Hammarskjöld kunde därmed titulera sig doktor i nationalekonomi.

Några av hans vänner från skoltiden inkluderar Rutger Moll, Jan Waldenström, Herbert Tigerschiöld, Gudmund Björck och Per-Olof Eklöf.

Karriär i Sverige

Ämbetsmannen Hammarskjöld

Dag Hammarskjöld gjorde en snabb och framgångsrik karriär som ämbetsman i Sverige. Han var sekreterare i Riksbanken 1935–1941, statssekreterare i Finansdepartementet 1936–1945, riksbanksfullmäktiges ordförande 1941–1948, svensk delegat i OEEC (Organization for European Economic Cooperation) 1947–1953, kabinettssekreterare i utrikesdepartementet 1949–1951 och konsultativt statsråd (minister) i Tage Erlanders regering 1951–1953.

Som kabinettssekreterare i utrikesdepartementet arbetade Hammarskjöld mycket med de ekonomiska problemen som uppstod till följd av andra världskriget. Hammarskjölds uppdrag gjorde att han spelade en viktig roll i hur den svenska ekonomin utformades under åren efter andra världskriget.

Hammarskjöld hade en ledande position i Sveriges delegation till FN:s sjätte och sjunde generalförsamling. Rollen som svensk delegat i OEEC skulle visa sig vara mycket viktig för hans framtida karriär. Det var nämligen under OEEC:s efterkrigsförhandlingar i Paris som ett antal inflytelserika FN-tjänstemän fick upp ögonen för Hammarskjöld.

Efter Hjalmar Hammarskjölds död 1953 beslutade Svenska Akademien att välja Dag Hammarskjöld som efterträdare på stol nummer 17.

FN:s generalsekreterare

Det överraskande valet

Avgående generalsekreteraren Trygve Lie hälsar Dag Hammarskjöld välkommen på Idlewild flygplats i New York, 1953. (Foto: UN/DPI)

1952 avgick FN:s förste generalsekreterare, norrmannen Trygve Lie. Genom att stödja USA:s linje i Koreakriget hade Lie helt förlorat Sovjetunionens stöd. Kritiken spred sig och när folk i Lies eget sekretariat började visa tecken på misstro mot honom blev situationen ohållbar.

Jakten på en efterträdare tog på allvar fart i början av 1953. Ett antal namn figurerade i diskussionerna, men inget fick stöd av alla permanenta medlemmar i säkerhetsrådet. Tillslut kom det fram ett namn som alla kunde enas om – svensken Dag Hammarskjöld.

Hammarskjöld var inte med i något parti, trots att han satt i regeringen. Detta plus faktumet att han kom från neutrala Sverige gjorde honom till en kandidat som både öst och väst kunde acceptera. Att han var flytande på engelska, tyska och franska var också en fördel.

Hammarskjöld själv hade inte blivit tillfrågad i förväg och blev förvånad när beskedet kom. Han accepterade dock erbjudandet. Efter att ha svarat på åtskilliga frågor från journalister reste Dag Hammarskjöld till New York. På flygplatsen välkomnades han av Trygve Lie, som inte var förtjust i att en svensk skulle efterträda honom, med orden ”ni övertar världens omöjligaste jobb”* (Fredens pris 2005). I generalförsamlingen svor Dag Hammarskjöld ämbetseden den 10 april 1953.

Fokus på FN inledningsvis

Tiden då Hammarskjöld kom till FN kan betraktas som lite av en nystart i den politiska världen. Sovjetunionens ledare Josef Stalin hade nyligen dött och USA hade valt en ny president, Dwight D. Eisenhower. Hammarskjöld var mycket försiktig i början. Han gav intrycket av att vara blyg, men vänligt; han gick till exempel runt och skakade hand med alla anställda i FN-huset.

I sekretariatet rådde kaos, så Hammarskjölds första utmaning blev att försöka lösa problemen. Genom att föreslå nya regler, flytta om människor och ta bort onödiga mellanchefer lyckades han skapa en bättre samordning inom organisationen. Han minskade dessutom kostnaderna. Hammarskjöld visade också ett stort intresse för FN-husets konst och arkitektur. Han var till exempel mycket engagerad i inredandet av FN:s meditationsrum.

När Hammarskjöld tillträdde var McCarthyismen på sin topp. USA ställde hårda krav på sina FN-tjänstemän och Trygve Lie hade tillåtit FBI-agenter i FN-huset. Dag Hammarskjöld var mycket kritisk till detta och såg till att FBI lämnade FN-huset samtidigt som han konstaterade att FN-anställda inte behövde svara på någon utomstående myndighets frågor, om det inte gällde brottsmisstankar.

Hammarskjöld ansåg att FN:s främsta uppgift var att bevara freden, vilken han betraktade som grunden för sociala framsteg. Freden kunde upprätthållas genom en ökad respekt för folkrätten och av en oberoende, övervakande ämbetsmannakår. Han var dock väl medveten om kritiken mot FN:s effektivitet, men försvarade organisationen genom att säga att FN skapades ”inte för att föra oss till himlen, men för att rädda oss från helvetet.” (Urquhart 1974, s. 51).

Trots att en betydande del av kritiken kom från pressen ville Hammarskjöld ha en ömsesidigt god relation med medierna, eftersom han insåg att de spelade en viktig roll. Med sin intellektuella kapacitet kunde Hammarskjöld prata mycket, utan att säga någonting nytt eller kontroversiellt på presskonferenserna. Biografiförfattaren Mats Svegfors skriver: ”Vad han än företog så var det en världsnyhet. Trots mediesamhällets enorma expansion under det gångna halvseklet har knappast någon annan svensk senare nått en medieexponering motsvarande den Dag Hammarskjöld utsattes för.” (Svegfors 2005, s. 83).

De amerikanska fångarna i Kina

I slutet av Koreakriget tillfångatogs ett antal amerikanska flygare av kommunistiska Kina, som hävdade att flygarna hölls i förvar för utredning om ”kränkning av Kinas luftrum” (Urquhart 1974, s. 95). I USA blev reaktionerna starka, men president Eisenhower menade att FN skulle se till att de frigavs eftersom de tjänstgjort under FN-kommando.

FN erkände sitt ansvar och olika lösningar började diskuteras. Situationen var mycket komplicerad eftersom Kina inte var medlemmar i FN och USA:s diplomatiska relationer med landet var obefintliga. Generalförsamlingen ansåg att Hammarskjöld var den lämpligaste personen att sköta eventuella förhandlingar. Hammarskjöld skickade följande brev till den kinesiske premiärministern Chou En-lai:

”NEW YORK, 10 december 1954 – FN:s generalförsamling har anmodat mig att söka frigivning av elva man ur personalen under FN:s överkommando, som tillfångatogs av kinesiska styrkor den 12 januari 1953, såväl som av all annan personal under FN-kommandot som alltjämt kvarhålls. Med beaktande av alla sakförhållanden och omständigheter måste generalsekreteraren i detta fall påta sig en särskild plikt. I ljuset av den oro jag känner över frågan, skulle jag sätta värde på ett tillfälle att ta upp denna sak med er personligen. Av detta skäl skulle jag vilja fråga er om ni kan ta emot mig i Peking. Jag skulle föreslå ett besök kort efter den 26 december och vill, om ni går med på mitt förslag, fråga er vilket datum ungefär vid den tidpunkten som skulle passa er.

DAG HAMMARSKJÖLD, generalsekreterare, Förenta Nationerna” (Urquhart 1974, s. 99).

Kinas premiärminister Chou En-Lai med Dag Hammarskjöld, 1955. (Foto: UN/DPI)

Chou En-lais svar var positivt och Hammarskjöld begav sig till Kina. Mycket av Dag Hammarskjölds och FN:s anseende stod på spel.

En-lai och Hammarskjöld diskuterade, förutom frågan om flygarna, Folkrepubliken Kinas utfrysning från FN. Det var nämligen den kinesiska regeringen som flydde till Taiwan under inbördeskriget som hade platsen i FN – trots att den kommunistiska Folkrepubliken Kina representerade en fjärdedel av jordens befolkning.

De båda höll en vänlig ton under samtalen och utvecklade en förhållandevis god relation. Per Lind, som var med Hammarskjöld i Kina, sade senare att ”det slog gnistor på högsta intellektuella nivå” (Fredens pris 2005) under mötet. På grund av försiktigheten från båda sidorna gav samtalen inget tydligt resultat. Pressen irriterade sig på Hammarskjölds tystlåtenhet och de började tala om ett misslyckande.

Efter många månader och flera brevväxlingar mellan Hammarskjöld och Chou En-lai släpptes fyra fångar. De resterande släpptes på Hammarskjölds 50-årsdag och Chou En-lai var noga med att poängtera att det inte var någon eftergift åt USA. Denna framgång var en första uppvisning av Hammarskjölds berömda tysta diplomati. Han sade att publicitet i ett för tidigt skede ”ofta låst fast positioner på ett sätt som gjort situationen mycket svårare.” (Urquhart 1974, s. 110).

De förhållandevis goda relationerna med Kina varade dock inte länge. Chou En-lai hade många invändningar mot rapporten som Hammarskjöld skrev åt FN, vilket gjorde att kontakterna bröts.

Mellanöstern – upptrappning till Suezkrisen

Arabländernas invasion av den nya staten Israel 1948 resulterade i en kraftig militär upprustning från Israels sida. Detta ledde till ökade spänningar och många såg att eldupphöravtalet mellan länderna hängde i en skör tråd.

Under sommaren 1954 uppstod det småskaliga konflikter vid Israels gräns. Attacker följdes av motattacker och snart hade flera arabländer dragits in i ytterligare en konflikt med Israel. FN:s säkerhetsråd uppmanade Hammarskjöld att resa till regionen för att försöka få till ett nytt eldupphöravtal. Situationen såg mycket dyster ut.

Hammarskjöld lyckades inleda goda relationer med både president Gamal Abdel Nasser i Egypten och premiärminister David Ben-Gurion i Israel, som båda respekterade Hammarskjöld och litade på hans neutralitet. Under förhandlingarna sade Hammarskjöld bland annat: ”När alla vidtar åtgärder för säkerhets skull på det sätt ni gör blir följden ett tillstånd av yttersta osäkerhet.” (Urquhart 1974, s. 145).

Parterna gick med på att upphöra striderna och när Hammarskjöld återvände till New York mottogs han med stor glädje och optimism. Många såg det som en nytändning i mellanösternfrågan. Om den arabisk-israeliska konflikten sade Hammarskjöld att ”för första gången i mitt liv tror jag att jag begriper den.” (Urquhart 1974, s. 146). Efter att glädjen lagt sig anmärkte en del på att inget konkret egentligen uppnåtts och Hammarskjöld själv såg att stora problem väntade.

Suezkrisen – första fredsbevarande styrkan gjorde succé

Med ekonomiskt stöd från Storbritannien och USA skulle Egypten bygga en stor damm nära staden Assuan. De båda västländerna drog dock kort efter utlovandet tillbaka stödet. Egyptens president Gamal Abdel Nasser svarade med att nationalisera Suezkanalen och införa tullavgifter för alla utländska skepp. Uppmaningar till en fredlig lösning på frågan kom från många håll.

Dag Hammarskjöld inspekterar UNEF-styrkan i Egypten, 1957. (Foto: UN/DPI)

Storbritanniens premiärminister Anthony Eden hade en stark misstro mot Nasser. Efter resultatlösa diplomatiska påtryckningar bestämde sig Storbritannien, Frankrike och Israel för att ta saken i egna händer och skickade trupper till Egypten för att återställa kanalen. Detta chockerade Hammarskjöld; han kunde inte föreställa sig att två respekterade stormakter kunde göra något sådant utan FN:s godkännande. Storbritannien och Frankrike blockerade dessutom alla lösningsförslag i säkerhetsrådet.

Eftersom säkerhetsrådet var blockerat kallades generalförsamlingen in för diskutera frågan. Kanadas utrikesminister Lester Pearson föreslog att en fredsbevarande styrka skulle skickas till området. Hammarskjöld var skeptisk och undrade hur det skulle fungera i praktiken.

När Storbritannien, Frankrike, Israel och Egypten hade gått med på att låta FN ta över det militära ansvaret bad generalförsamlingen Hammarskjöld att ”vidta de administrativa åtgärder som kan erfordras för snabbt genomförande av de åtgärder föreliggande resolution avser.” (Urquhart 1974, s. 170).

Efter intensivt förhandlande från Hammarskjölds sida bildades UNEF (United Nations Emergency Force). Styrkan bestod av soldater från 10 länder. I november 1956 anlände UNEF i Egypten och målet på 6 000 man nåddes några månader senare. UNEF skulle upprätthålla vapenvilan och se till att alla utländska trupper lämnade landet. Redan i mars 1957 hade alla utländska trupper dragit sig tillbaka. Trots detta stannade UNEF kvar som gränsvakter i ytterligare 10 år.

Hanterandet av Suezkrisen blev en stor framgång för FN och Dag Hammarskjöld. Trots UNEF:s effektivitet motsatte sig Hammarskjöld en permanent FN-styrka:

”Vi behöver verkligen skära till kläderna efter figuren […] som UNEF är ett exempel på […] Det är bara drömmerier att vi kan ha en konfektionskostym hängandes någonstans i New York eller lagrad jag vet inte var, och hoppas att den skall passa in på situationer på skilda håll i världen […] Det är mycket bättre att ha tyget och gå till verket snabbt, som en bra skräddare när behovet anmäler sig.” (Urquhart 1974, s. 217).

Revolutionen i Ungern

I skuggan av Suezkrisen pågick oroligheter i Ungern. Det som hade börjat som ett studentuppror hade blivit en revolt mot den kommunistiska regeringen. För att klara av oroligheterna bad den ungerska regeringen Sovjetunionen om hjälp, vilket ledde till kraftiga internationella reaktioner. Flera västländer kallade snabbt till ett säkerhetsrådsmöte. Sovjet såg detta möte som en inblandning i Ungerns inre angelägenheter och lade därför in sitt veto mot en resolution som skulle tvinga dem ut ur Ungern. Generalförsamlingen agerade därför och uppmanade generalsekreteraren att undersöka situationen som framkallats genom Sovjets inblandning i Ungern och därefter föreslå lösningar.

Varken FN-observatörer eller Hammarskjöld blev dock insläppta i Ungern. Kritiken mot dödläget växte och Italiens FN-representant sade att ”medan generalsekreteraren utreder, undersöker och rapporterar, massakreras det ungerska folket.” (Urquhart 1974, s. 222). Hammarskjöld, vars energi och engagemang krävdes i Suezkrisen, blev frustrerad över den sits han satts i. Han såg sig själv som en syndabock som skulle utföra en omöjlig uppgift.

Hammarskjöld omvald till generalsekreterare

Dag Hammarskjöld omvaldes enhälligt till en ny femårsperiod som FN:s generalsekreterare 1957. Trots att jobbet var mycket påfrestande ansåg han att det vara hans plikt att fortsätta.

I samband med omvalet sade Hammarskjöld att han betraktade FN som ett ”experiment i framryckning mot en internationell samfällighet som lever i fred under rättvisans lagar.” (Urquhart 1974, s. 238). Han var nöjd med generalsekreterarens stärkta roll och ville expandera den ytterligare. Erfarenheterna från de första fem åren ledde Hammarskjöld till slutsatsen att FN ska ägna sig åt förebyggande aktioner, istället för att försöka rätta till saker i efterhand.

När det gäller kärnvapenfrågan hade Hammarskjöld inga större förhoppningar på en snabb och enkel lösning, men han var övertygad om att små steg kunde göras och framförallt att frågan måste hållas vid liv. När det internationella atomenergiorganet IAEA bildades 1957 ville framförallt vetenskapsmännen vid IAEA att arbetet skulle avskärmas från FN och politiken. Hammarskjöld motsatte sig detta och menade att kärnvapenfrågan var en central världspolitisk faktor som måste vara väl integrerad i FN.

Under 1950-talet var FN:s ekonomiska bistånd till fattiga länder mycket begränsat och frågan var inte prioriterad. Hammarskjöld, som var ekonom, försökte dock lyfta frågan. Han menade att en god ekonomisk utveckling i fattiga länder skulle påskynda avkoloniseringsprocessen och skapa stabilitet i världen.

Libanon – oroligheter som visade sig vara överdrivna

Hammarskjöld, FN-observatör Plaza och Indiens ambassadör Dayla i Beirut, 1958. (Foto: UN/DPI)

Efter Suezkrisen var relationerna mellan Egypten och Libanons spända. Detta eftersom Libanon fortfarande hade goda relationer med västländerna som attackerat Egypten. När Libanons president Camille Chamoun stödde ett tillägg i författningen som skulle ge honom rätt att söka en andra mandatperiod bröt oroligheter ut. Chamoun bad därför USA om hjälp, men president Eisenhower nekade eftersom han ansåg att läget var allt för spänt.

Libanon anklagade Förenade arabrepubliken för att förvärra landets situation genom att stödja upproret mot presidenten. I juni 1958 skickade därför FN en observationstupp till Libanon. Hammarskjöld reste till regionen och sade att han var nöjd med starten på uppdraget.

En månad senare störtades Iraks kung i en kupp och Libanon bad återigen USA om stöd för att upprätthålla ordningen i landet. Den här gången ansåg USA att läget var så pass alvarligt att de omedelbart skickade in stödtrupper som skulle stanna tills FN förhandlat fram en bättre lösning. I vågen av oroligheter skickade Storbritannien liknande stödtrupper till Jordanien.

Sovjetunionen protesterade mot de två västländernas inblandning och Dag Hammarskjöld var angelägen om att hitta en lösning på situationen. Ett antal resolutioner lades fram, men ingen fick stöd. Hammarskjöld föreslog därför att FN:s närvaro i mellanöstern skulle utökas och det förslaget accepterades, eftersom det var mindre kontroversiellt än resolutionsförslagen.

FN-styrkan rapporterade att stödet till rebellerna inte existerade i den skala som många trodde. FN:s generalförsamling antog därför enhälligt en resolution som bad generalsekreteraren att ordna så att USA och Storbritannien skulle kunna dra tillbaka sina trupper från regionen, vilket de också gjorde kort efter. Chefen över FN-uppdraget i Libanon, Rajeshwar Dayal, sade att den ”resolution, som beskrivits som ett underverk, bär trettioåttonde våningens [Dag Hammarskjölds] omisskännliga stämpel.” (Urquhart 1974, s. 273–274).

Laos – instabilitet i det neutrala landet

Efter Laos självständighet blev det politisk instabilitet i landet och president Souvanna Phouma försökte skapa försoning. Phouma förlorade dock valet och en högerregim tog över. Den nya regeringen ansåg att den kommunistiska gruppen Pathet Lao började bli för stark och de oroade sig för att grannlandet Nordvietnam skulle stödja ett kommunistiskt maktövertagande. Laos regering beslutade därför att införa strängare lagar och de bad också om internationellt stöd.

Dag Hammarskjöld reste till regionen för att få en bild av läget och samtidigt försöka få igång förhandlingar mellan Laos och Nordvietnam. När Hammarskjöld kom tillbaka inleddes säkerhetsrådsförhandlingar, men de blev komplicerade och utdragna. Laos meddelade att de skulle acceptera hjälp från försvarsorganisationen SEATO (Southeast Asia Treaty Organization) om FN-hjälpen uteblev.

Den fakta som presenterades i ärendet kom till största delen från sovjetiska och amerikanska rapporter samt från pressen. Hammarskjöld började ana att den bild som presenterades inte var korrekt och han beslöt sig därför för att återigen resa till regionen. Efter resan fick han en bättre bild av läget.

På en FN-konferens som ordnades beslutades det att Laos skulle vara neutralt. Instabiliteten fortsatte dock, men problemen överskuggades av Vietnamkriget och krisen i Kongo.

Kongo – kaos bröt ut efter självständigheten

Kort efter självständigheten från Belgien 1960 bröt oroligheter ut i Kongo. Landet var inte förberett för självstyre och den nyvalde premiärministern Patrice Lumumbas ställning var svag, vilket gjorde att det i praktiken fortfarande var den belgarna som styrde. Missnöjet bland den svarta befolkningen ökade och tillslut utropade guvernören Moise Tshombe provinsen Katangas självständighet från resten av Kongo. Den belgiska militären gjorde ansträngningar för att skydda den vita befolkningen från övergrepp – utan godkännande av Lumumba.

Dag Hammarskjöld i Elisabethville, 1960. (Foto: UN/DPI)

Jugoslaviens president Tito tillsammans med Sovjetunionens ledare Nikita Chrusjtjov, 1960. (Foto: UN/DPI)

Situationen blev ohållbar och premiärminister Lumumba begärde stöd från FN. Dag Hammarskjöld kallade in säkerhetsrådet, som beslutade att Belgien skulle dra tillbaka alla sina trupper från Kongo. Hammarskjöld fick i uppgift att skapa en fredsbevarande styrka vid namn ONUC (Opération des Nations Unies au Congo). Hammarskjöld var noga med att styrkan i huvudsak skulle bestå av afrikanska soldater, för att på så sätt undvika en konflikt mellan det kalla krigets öst- och väststater.

Redan dagen efter beslutet i säkerhetsrådet landade de första ONUC-soldaterna i Kongo. Syftet med ONUC var att få de belgiska trupperna att lämna landet samt att upprätthålla lag och ordning. De skulle inte göra något åt utbrytaren Tshombe, eftersom det var en inre angelägenhet som FN inte skulle blanda sig i.

Hammarskjöld besökte själv Kongo för att få en bättre bild av situationen. Han landande i Katanga, där Tshombe hade kontroll. Besöket ledde till kraftig kritik från Sovjetunionen, som stödde Lumumba, eftersom det tolkades som ett stöd för utbrytaren Tshombe.

Regeringen i Kongo hade vid den tiden helt tappat kontrollen. Premiärminister Lumumba avskedade president Joseph Kasavubu, som i sin tur svarade med att avskeda Lumumba. Patrice Lumumba bestämde sig för att fly landet, men fångades på vägen och fördes till Tshombe, där han avrättades. FN-tjänstemannen Sture Linnér fick i uppgift att administrera det regeringslösa Kongo.

Stormakternas förtroende för Hammarskjöld minskade och Sovjetunionen krävde hans omedelbara avgång. Nikita Chrusjtjov anklagade Hammarskjöld för att vara ett ”verktyg för imperialistiska planer och medvetet tjäna kolonialisternas [västländernas] intressen.” Chrusjtjov föreslog att generalsekreterarposten skulle delas av tre personer – en från öst, en från väst och en neutral. Hammarskjölds svar på kritiken i generalförsamlingen hösten 1960 möttes av jubel och stående ovationer:

”Genom att avgå skulle jag därför i nuvarande svåra och farliga läge lämna organisationen vind för våg. Jag har ingen rätt att göra detta, ty jag har ett ansvar gentemot alla de medlemsstater för vilka organisationen är av avgörande betydelse, ett ansvar som har försteget framför alla andra hänsyn.

Det är inte Sovjetunionen eller för den delen någon av de andra stormakterna som behöver FN för sitt skydd; det är alla de andra. […] Jag kommer att stanna på min post min ämbetstid ut som organisationens tjänare i alla dessa andra nationers intresse, så länge de önskar att jag skall göra detta.” (Urquhart 1974, s. 429).

Bizerte – Frankrike ville inte överge sin militärbas

Under sommaren 1961 begärde Tunisiens president Habib Bourguiba att Frankrike skulle evakuera militärbasen de hade i Bizerte-området. Frankrikes president Charles de Gaulle ville inte gå med på det, eftersom han ansåg att basen var strategiskt viktig för Frankrike. Spänningar uppstod och tunisiska militärer sköt skott mot den franska basen. Frankrike svarade kraftigt genom att ta över hela staden Bizerte, vilket gjorde att Tunisien omedelbart kallade till ett möte med FN:s säkerhetsråd.

Eftersom markstriderna fortfarande pågick kunde läget snabbt förvärras. Hammarskjöld var oroad över situationen och vädjade om ett snabbt eldupphöravtal. Ett eldupphöravtal undertecknades, men det var bräckligt. Hammarskjöld reste till Tunisien för att få bättre koll på läget. Sedan Kongokrisen hade Frankrikes förtroende för Hammarskjöld börjat svikta och Charles de Gaulle var inte positivt inställd till Hammarskjölds resa.

När Hammarskjöld kom tillbaka från sin resa påbörjades nya förhandlingar, som Frankrike bojkottade. Trots detta fattades det ett beslut som gav Tunisien rätt att kräva Frankrikes uttåg från landet. Frankrike lämnade landet kort därefter.

Dag Hammarskjölds död

Fortsatta problem i Kongo

Hösten 1961 var Dag Hammarskjöld mycket bekymrad över situationen i Kongo. Den utländska inblandningen hade vuxit tillsammans med oroligheterna. Hammarskjöld avvisade dock ett förslag om att FN-styrkor skulle gå in och ta över kontrollen av Katanga. Istället utnämnde han Conor Cruise O’Brien till sin representant i Katanga. O’Brien började, med Hammarskjölds stöd, använda hårdare metoder. Dessa ansträngningar gav resultat och situationen i landet lugnade ner sig något.

Dag Hammarskjöld möter medlemmar ur Kongos regering, 1961. (Foto: UN/DPI)

I augusti valde det kongolesiska parlamentet Cyrille Adoula till ny regeringsbildare. Detta sågs som en stor framgång och Hammarskjöld antydde försiktigt att detta kunde vara början på en nedtrappning av FN-trupperna i landet.

Hammarskjöld bestämde sig för att resa till Kongo ännu en gång efter att ha fått en inbjudan från premiärminister Adoula. Hammarskjöld hade bestämt sig för att detta skulle bli hans sista personliga försök att lösa Katangaproblemet. Om han misslyckades skulle han avgå från sin post som generalsekreterare.

När Hammarskjöld var i flygplanet på väg mot Kongo blossade nya oroligheter upp. Utan Hammarskjölds eller FN:s godkännande inledde FN-trupperna i Kongo en mindre operation med syfte att hindra rebellernas radiosändningar och samtidigt sätta press på Tshombe. Det visade sig dock att Tshombes trupper var starkare än väntat och situationen gick över styr. Hammarskjöld hade svårt att tro på den första rapporten om läget, eftersom han inte kunde tänka sig att hans representanter hade godkänt en sådan operation.

Efter några dagars utredande av vad som hänt sände Hammarskjöld ett meddelande till Tshombe och föreslog ett möte så att de ”tillsammans kan söka fredliga medel för att lösa den aktuella konflikten och därmed bana väg för en lösning av Katangaproblemet inom Kongos ram” (Urquhart 1974, s. 533). Ett av FN:s och Hammarskjölds krav för mötet var ett omedelbart och effektivt eldupphör.

Hammarskjölds plan kraschade av okänd anledning

Trots att Tshombe inte tydligt godkänt ett eldupphöravtal lyfte Hammarskjölds plan mot Ndola i Nordrhodesia (nuvarande Zambia), där mötet skulle äga rum. Färdrutten hade hållits mycket hemlig.

Precis innan landningen under natten mellan den 17 och 18 september 1961 gick något fel och planet sjönk ner mot marken och plöjde genom skogen. Efter cirka två hundra meter slog planet runt och började brinna kraftigt.

Trots en rapport om ett starkt ljus nära flygplatsen trodde myndigheterna på plats att planet hade valt att landa på något annat ställe. Det tog därför lång tid innan sökandet kom igång. Först 15 timmar efter kraschen återfanns flygplansvraket. Av de 16 som var ombord fanns en överlevare, Harold Julien, men han dog kort efter av sina skador. Dag Hammarskjölds kropp hittades en bit från planet och av att döma från skadorna hade hans liv inte gått att rädda även om de hade funnit planet tidigare.

Det finns många teorier om vad som orsakade kraschen. Luft- eller markangrepp, sabotage, materialfel eller den mänskliga faktorn är de vanligast förekommande. Flera av varandra oberoende undersökningar genomfördes, men ingen ledde till någon bestämd slutsats. FN:s undersökningskommission skrev i sin rapport att de inte funnit ”några bevis till stöd för någon av de skilda teorier som framförts, och inte heller har det varit möjligt att utesluta någon av de tänkbara orsaker den övervägt.” (Urquhart 1974, s. 544).

Dag Hammarskjölds gravsten på Uppsala gamla kyrkogård. (Foto: Hagberg Media)

Dag Hammarskjölds kista flögs till Sverige och han fick en statsbegravning i Uppsala domkyrka. Dag Hammarskjöld ligger begravd i Hjalmar Hammarskjölds familjegrav på Uppsala gamla kyrkogård.

Nobelpris och Vägmärken

1961 tilldelades Dag Hammarskjöld postumt Nobels fredspris för sina ansträngningar ”att skapa fred och välvilja bland nationer och människor.”* (Jahn 1961) Ambassadör Rolf Edberg mottog priset som representant för familjen Hammarskjöld.

I Dag Hammarskjölds lägenhet i New York hittades ett manuskript med titeln Vägmärken. Manuskriptet bestod av korta dagboksliknande anteckningar, prosatexter och haikudikter som han själv beskrev som ”en sorts ’vitbok’ rörande mina förhandlingar med mig själv – och Gud.” (Hammarskjöld 1963, s. 5). Vägmärken gavs ut i bokform 1963.

Dag Hammarskjöld som person

Sitt livs uppgift

Dag Hammarskjöld var en intellektuellt lagd person som såg pliktuppfyllelse och andlig mognad som centrala delar i livet. Han var religiös, men på ett mycket personligt sätt som inte märktes utåt. Hammarskjöld bestämde sig tidigt för att göra det bästa möjliga av livet för att kunna dö som en man ”som blev vad han kunde och var vad han var” (Svegfors 2005, s. 123). De intensiva studierna skulle göra honom redo för framtida uppgifter och prövningar. Att ägna sig åt småprat och liknande tidsfördriv var ineffektivt spenderande av tiden.

Trots att Hammarskjöld hade gjort en framgångsrik karriär i Sverige kände han att något saknades. Generalsekreterarposten fyllde det tomrummet och biografiförfattaren Brian Urquhart skriver att ”hans nya känsla av kallelse i denna upphöjda position blev hörnstenen i den valvbåge som bildades av hans övriga personliga egenskaper – intelligens, mod, uthållighet och politiskt omdöme.” (Urquhart 1974, s. 30).

Blyg person med hög arbetskapacitet

Hammarskjöld hade en naturlig blyghet och föredrog en informell stil, vilket gjorde att han ofta framstod som stel i offentliga sammanhang. Trots detta gav han ofta ifrån sig ett leende när någon skämtade eller om något lustigt inträffade. Hammarskjöld var noga med att övervaka förberedelserna till arrangemangen han deltog i så att allt skulle flyta på bekymmersfritt. När det gällde sin personliga säkerhet ansåg han dock att den var underordnad världens intresse.

Självdisciplinen hos Hammarskjöld var stor och han kunde arbeta intensivt med en uppgift under långa perioder med mycket lite sömn. Sven Stolpe beskriver dock det på ett annat sätt: ”En man, som ständigt måste ta till nätterna för att klara sin livsgärning, är inte den idealiska organisatören av en komplicerad arbetsinsats.” (Svegfors 2005, s. 29).

Hammarskjöld läste eller gjorde sällan saker som inte intresserade honom, om han inte var tvungen att göra det förstås. Han var mycket ordningsam och hade ett bra minne. Vännen och kollegan Sverker Åström har sagt att: ”Vart vi än kom var han oerhört påläst och kunde berätta. Han var ivrig på att tala, och minnet var fenomenalt bra. […] En kväll föreslog han att vi skulle läsa dikter ur minnet. Sedan Gösta och jag rivit av två, tre verser fortsatte Dag under någon timme att citera svensk och utländsk poesi” (Fredens pris 2005).

Arbetet med kollegor gick inte helt bekymmerfritt eftersom han i regel förutsatte att de var lika snabbtänkta och pålästa som han var. Detta gjorde att han ofta skrev tal och anteckningar själv, eftersom det helt enkelt gick snabbare så. Hammarskjöld talade flytande svenska, engelska, franska och tyska.

Ensamheten

Dag Hammarskjöld läser vid den svenska ambassaden i Peking, 1955. (Foto: UN/DPI)

”Han ville ha ensamheten, men han led samtidigt av den” har författaren Bengt Thelin sagt om Dag Hammarskjöld (Fredens pris 2005).

Hammarskjöld hade ingen fru eller egen familj och under en presskonferens sade han skämtsamt att FN-stadgan borde innehålla en paragraf som säger att ”FN:s generalsekreterare bör ha järnhälsa och inte vara gift.” (Urquhart 1974, s. 32). Eftersom han inte hade någon familj kunde han fokusera all sin energi på FN och arbeta under obekväma tider. I ett brev till vännen Bo Beskow förklarade Hammarskjöld att han klarar sig på ”den ljusa, lätta värme jag äger i kontakten med sådana vänner som Greta och Du […] När man ser andra möjligheter (som Dina) kan det hugga till av saknad men reaktionen blir till slut att det är riktigt som det är!” (Urquhart 1974, s. 33).

Eftersom han levde ensam började rykten spridas om att han skulle vara homosexuell och hans motståndare använde detta för att smutskasta honom. Ingen av hans nära vänner trodde dock att han var det. Sverker Åström, som själv är homosexuell och känd för att vara frispråkig på senare dagar, har sagt att ”under vår långvariga samvaro, också i personliga sammanhang, framkom aldrig det minsta tecken på detta” (Fredens pris 2005).

Fritiden – en friluftsmänniska

Hammarskjöld var en hängiven friluftsmänniska och tyckte mycket om att vandra i de svenska fjällen. Som generalsekreterare reste han otroligt mycket i världen och han slutade aldrig fascineras av främmande kulturer. Hammarskjöld hade ofta sin kamera med på resorna och han var en duktig amatörfotograf. Han har sagt att ”kameran har lärt mig att se.” (Falkman 2005, s. 11).

Han ägnade också en stor del av fritiden åt att läsa, och i bland översätta, komplicerad litteratur. Under sin sista resa arbetade han till exempel med att översätta Martin Bubers Ich und Du till svenska.

Några av Hammarskjölds närmsta vänner var Per Lind, Sture Linnér, Lester Pearson, Hans Engen, Ralph Bunche, Leif Belfrage, Sture Petrén, Karl Ragnar Gierow, Uno Willers och Bo Beskow. En person som underlättade det dagliga livet för Hammarskjöld under FN-tiden var Bill Ranallo, Hammarskjölds livvakt och chaufför. Ranello var bra på att lösa praktiska problem och han var en bra människokännare. Han kunde även laga mat om så behövdes.

Svaga sidor

Dag Hammarskjöld hade också svagheter. Han hade mycket höga krav på sina kollegor och det syntes att han inte hade mycket till övers för personer som inte uppfyllde kraven, något som kunde såra människor. När Hammarskjöld ogillade något eller någon märktes det ofta på en korthuggenhet i språket eller genom iskall tystnad. Det var svårt att komma Hammarskjöld nära på ett personligt plan och han gillade inte fysisk kontakt. Hammarskjöld hade också en tendens att tolka sina personliga relationer till betydelsefulla personer som bättre än de i själva verket var. Ett exempel är Chou En-lai, där kontakterna bröts kort efter Hammarskjölds sista kinabesök.

Vännen Sture Linnér sade en gång till Hammarskjöld att han kanske saknar förståelse för hur vanliga människor kan vara. Linnér beskriver en annan sida hos Hammarskjöld så här: ”Säg att man var ute och åkte bil och han tog fel väg i någon korsning, det kan ju hända vem som helst. Men då måste Dag liksom förklara varför han tog fel; det var egentligen inte han som tog fel, utan det var vägen som låg fel där på något sätt. Det var en lite lustig egenhet hos honom.” (Fredens pris 2005).

Hammarskjöld var bra på att skriva tal, men framförandena var stela och inte särskilt motiverande. Han läste oftast monotont rakt från pappret, eftersom han ansåg att överdrivna gester och retoriska knep såg tillgjorda ut.

Källor

Författare: Martin Hagberg
Publiceringsår: 2007
Senast uppdaterad: 2008-12-21